Höstdepp delux!
Nu är hösten här och det märks på alla sätt. Allt skiter sig, man känner sig mer ensam än någonsin och ångesten är på topp:(
Jag har haft en väldigt bra sommar så därför hade jag förhoppningar för den här hösten precis som förra, även om jag inte hade mitt livs äventyr bokat. Det har dock varit väldigt mycket festande den här sommaren och lite för lite båtåkning. Men jag är nöjd över sommaren och har haft det bra. Nu börjar dock hösten och ALLT rasar samman.
Ångesten för jobb börjar smyga sig på som alltid vid den här tiden. Vad ska jag göra efter ScandBook.. hitta jobb, börja plugga igen, vad isf, flytta, lämmna allt och dra utomlands helt själv?? Frågetecknen är många och ångestfyllda!
Dessutom känner man hur ensam man är när alla goa gammla godingar har varit hemma under sommaren och roat mig men nu flyttat tillbaka till Uppsala för studier.
Jag har dessutom träffat en supergo kille sedan mitten på sommaren som jag började gilla skarpt. Va lite osäker ibland men nu på slutet insåg jag att verkligen tyckte om den här personen. Och det var ju jävligt dumt! Jag borde ha hållt distansen och inte släppt in nån för att undvika det oundvikliga. Har kännts lite konstigt de senaste veckorna och jag fasade för det värsta... Ena stunden kännde jag mig som ett krockat skithus medans jag nästa svävade på moln.
Och som en lite extra krydda på detta så har nu molnen störtat och jag är tillbaka i det krockade skithuset:(
Fick det klassiska ångest smset igår: det känns som att vi borde prata med varandra. Kram
Man intalar ju sig själv att det inte behöver betyda det man innerst inne vet att det betyder.. Och frågan är varför gör man det? Vi behöver prata betyder ALLTID samma sak, vare sig man vill eller inte. Och det är inget positivt man ska prata om.
Bajs, bajs, bajs... är trött på det här nu. Vad fan gör jag för fel?!
Det som gör det hela ännu värre än vanligt är att jag inte ens trivs hemma i lägenheten längre. Jag som älskat den lägenheten! Nu blir jag bara påmind om det vad jag än gör. (Och jag vet, det brukar vara så jämnt... men tro mig. Detta är värre!)
Jag har haft en väldigt bra sommar så därför hade jag förhoppningar för den här hösten precis som förra, även om jag inte hade mitt livs äventyr bokat. Det har dock varit väldigt mycket festande den här sommaren och lite för lite båtåkning. Men jag är nöjd över sommaren och har haft det bra. Nu börjar dock hösten och ALLT rasar samman.
Ångesten för jobb börjar smyga sig på som alltid vid den här tiden. Vad ska jag göra efter ScandBook.. hitta jobb, börja plugga igen, vad isf, flytta, lämmna allt och dra utomlands helt själv?? Frågetecknen är många och ångestfyllda!
Dessutom känner man hur ensam man är när alla goa gammla godingar har varit hemma under sommaren och roat mig men nu flyttat tillbaka till Uppsala för studier.
Jag har dessutom träffat en supergo kille sedan mitten på sommaren som jag började gilla skarpt. Va lite osäker ibland men nu på slutet insåg jag att verkligen tyckte om den här personen. Och det var ju jävligt dumt! Jag borde ha hållt distansen och inte släppt in nån för att undvika det oundvikliga. Har kännts lite konstigt de senaste veckorna och jag fasade för det värsta... Ena stunden kännde jag mig som ett krockat skithus medans jag nästa svävade på moln.
Och som en lite extra krydda på detta så har nu molnen störtat och jag är tillbaka i det krockade skithuset:(
Fick det klassiska ångest smset igår: det känns som att vi borde prata med varandra. Kram
Man intalar ju sig själv att det inte behöver betyda det man innerst inne vet att det betyder.. Och frågan är varför gör man det? Vi behöver prata betyder ALLTID samma sak, vare sig man vill eller inte. Och det är inget positivt man ska prata om.
Bajs, bajs, bajs... är trött på det här nu. Vad fan gör jag för fel?!
Det som gör det hela ännu värre än vanligt är att jag inte ens trivs hemma i lägenheten längre. Jag som älskat den lägenheten! Nu blir jag bara påmind om det vad jag än gör. (Och jag vet, det brukar vara så jämnt... men tro mig. Detta är värre!)
Kommentarer
Trackback
